Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-09-13


"Asabija" - en 600 år gammal teori med dagsakutalitet

Av Ingmar Karlsson

För 600 år sedan förklarade den arabiske historikern Ibn Khaldun det faktum att militära eliter med stambakgrund så ofta hade ett dominerande politiskt inflytande i den muslimska världen med teorin om "asabija". Begreppet är svåröversatt men karaktäriserar egenskaper som bakslughet, finskans sisu eller vårt eget djävlaranamma i kombination med hänsynslöshet och stark lojalitet med den egna gruppen. All politisk makt hade enligt Ibn Khaldun sin bas i denna "asabija". Grupper med ett gemensamt stamursprung, då i synnerhet från otillgängliga, fattiga bergsområden eller ogästvänliga öknar där livet var hårt, tenderade att ha mera sådan än folk som levt ett skyddat liv i städerna. Dessa grupplojaliteter stärktes ofta av tillhörigheten till samma religiösa sekt. I varje politisk maktkamp kom till sist den grupp som visade störst "asabija" att utgå som segrare.

Såväl i Syrien som i Irak kan den politiska utvecklingen sedan självständigheten förklaras med Ibn Khalduns teori. Båda dessa stater styrs sedan 1963 av ett parti, Baath, vars ideologi främst syftar till att utjämna alla motsättningar i samhället som baseras på sekteristiska, regionala eller stamlojaliteter. Det officiella målet är i stället att skapa ett sekulärt samhälle med panarabismen som ledstjärna. I Irak har emellertid den politiska makten inte bara samlats hos en minoritet, de sunnitiska araberna, som utgör omkring 20% av befolkningen utan hos en minoritet inom denna minoritet - officerare med sitt ursprung i landsortsstaden Takrit. Även i Syrien ligger den reella makten i händerna på en religiös minoritet, alawiterna.

Alawiterna har alltid betraktats med förakt av den sunnitiska och kristna befolkningen i Syrien och ännu in på 60-talet fick de finna sig i ett liv under rent feodala villkor. Av sunnitiska fundamentalister betraktas de fortfarande som religiösa kättare. När Hafez al Assad i november 1970 grep makten i Damaskus i den tjugoandra militärkuppen sedan självständigheten fullbordade alawiternas väg till makten från en ekonomiskt efterbliven och exploaterad tillvaro i en avkrok av den syriska landsbygden. På den tjugofemåriga vägen dit hade både regionalt baserade sunnitiska klaner och etniska och religiösa minoriteter med maktanspråk fått ge vika för alawiternas "asabjia" och brutalt rensats ut från centrala poster i parti och armé. Den grundläggande förklaringen till detta är att fransmännen under mandattiden konsekvent rekryterade de inhemska officerarna från de olika minoritetsgrupperna. Efter självständigheten visade så alawiterna prov på störst "asabija" och eliminerade efter hand sina drusiska, ismailitiska och på lokala lojaliteter baserade sunnitiska officerskonkurrenter i kampen om makten.

Trots att alawiterna endast utgör 10-12& av befolkningen och trots återkommande oroligheter kunde Hafez al Assad under drygt 30 år ändå behålla greppet om makten. De värsta hoten mot hans position kom efter hand från den egna minoriteten. Väl vid makten började de 20 alawitiska stammarna testa sin egen asabija. Dessa, som var och en har sitt eget geografiska område, är i sin tur uppdelade i fyra stora grupper, var och en med sin ra´is, ledare. Som segrare i denna kamp utgick Numailatijah-gruppen och efter hand hamnade makten hos en av dess stammar, Matawira, som familjen Assad således tillhör. I Irak kan vi se samma mönster. Den inre kärnan i maktstruktur utgörs av Saddams klan Beijat, en av många i trakten kring Takrit.

Både Syrien och Irak är för att citera den egyptiske statsvetaren Saad ad-Din Ibrahim "nya monarkier i republikansk skepnad". Parlament, partier och regering fyller bara symbolfunktioner medan den egentliga makten är koncentrerad till en familjeklan.

Även om den unge Bashar al Assad nu skulle ha ambitionen att bryta med sin faders politik och försöka skapa sig en maktbas som bättre reflekterar den etniska och religiösa mångfalden i Syrien är risken stor att historien upprepas. En stark politisk makt är en nödvändighet om de nuvarande på religiös, regional eller stamtillhörighet baserade lojalitetsbanden skall kunna brytas. Varje politiker med denna målsättning kommer emellertid snarare förr än senare att inte bara för sin politiska utan sin fysiska överlevnads skull tvingas stödja sig just på lojaliteten inom sin egen grupp. Hur goda de ursprungliga politiska föresatserna än må ha varit blir de ändå omöjliga att uppfylla.

Ibn Khalduns 600 år gamla tes om "asabija" har därför fortfarande en sådan giltighet att demokratiska regimer förblir utopier i länder som Syrien och Irak för överskådlig tid.

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]