Publicerad i Svenska Dagbladet 2002-24-05


Arabiskt enande skapar splittring

Av Ingmar Karlsson

Det i Syrien och Irak styrande Baath-partiet grundades 1940 av två skollärare från Damaskus, Michel Aflaq och Salah Bitar. Aflaq, som avled våren 1989, var grekisk-ortodox kristen medan Bitar - mördad 1980 i Paris förmodligen av syriska agenter - var sunnitisk muslim. Det arabiska ordet baath kan närmast översättas med pånyttfödelse eller renässans. Ideologin har på goda grunder karaktäriserats som ett mischmasch av metafysiskt nonsens men några huvudlöinjer kan ändå vaskas fram. Dess tre grundprinciper är "wahda, hurrija, ishtirakija" (enhet, frihet, socialism).

Doktrinen om en enda odelad arabisk nation är den centrala tanken. Enhetstanken har sin bas i den mot den turkiska överhögheten riktade nationella arabiska rörelse som uppstod under slutet av 1800-talet och formades av framför allt kristna libaneser. De bortsåg från religionen och betraktade i stället den arabiska enheten från historiska och kulturella utgångspunkter och som ett medel att modernisera det arabiska samhället. Västerlandets förräderi efter första världskriget, då inga av löftena om självständighet uppfylldes, gav de panarabiska tankarna en fastare grund som ytterligare stärktes av motståndet mot den judiska invandringen till Palestina.

Baath-partiets grundare anknöt till dessa strömningar. Den arabiska enheten sades vara en absolut förutsättning för att arabvärldens alla problem skulle kunna lösas och denna tidigare så mäktiga kulturkrets återfå sin forna glans och komma ur de förödmjukelser den utsatts för. Partiideologin erkänner därför inte de arabiska stater som uppstod som en följd av balkaniseringen av det ottomanska väldets arabiska del efter första världskriget. En annan grundtanke är att den enade arabiska nation man strävar efter skall vara sekulär och präglad av religiös tolerans. Definitionen av en arab är en person som talar arabiska, som har levt på arabisk mark eller som "efter att ha assimilerats med arabiskt liv betraktar sig som tillhörande den arabiska nationen".

Muhammed var för Aflaq i första hand grundaren av den arabiska nationen och i andra hand en religiös gestalt. Om den enhet denne en gång skapade kunde återupprättas skulle den arabiska nationen befrias från alla motsättningar såväl på religiös som klassgrund. Individuella fri- och rättigheter skulle kunna tillgodoses även om de alltid måste underordnas den eviga arabiska nationens intressen.

Friheten definierade Aflaq i första hand som frihet från politisk och ekonomisk kolonialism och iakttagandet av en "positiv neutralitet", något som inte var liktydigt med alliansfrihet. Det socialistiska lägret skulle ges företräde framför det kapitalistiska. Parlamentarisk demokrati av västerländsk modell avvisades för de arabiska samhällena eftersom detta system sades utgöra basen för en borgerlig maktapparat.

Detta socialistiska läger var dock inget entydigt begrepp. I en av sina teoretiska skrifter om frihetsbegreppet konstaterar Aflaq att "endast en smal linje skiljer fascisternas tanke på de få utvalda från det socialistiska avantgardet". Begreppet "social nationalism" är också ofta förekommande i de ideologiska skrifterna. En av det nygrundade baath-partiets första aktioner var att uttala stöd för en pro-tysk kupp i Bagdad 1941. Bland de skribenter som Aflaq rekommenderade sina anhängare att studera återfanns Houston Stewart Chamberlain, Nietzsche och nazisitiska teoretiker, främst Alfred Rosenberg.

Pådrivaren bakom den panislamska väckelsen mot slutet av 1800-talet, Jamaluddin al-Afghani, sammanfattade motsatserna mellan den västerländska socialismen och islam som följer: "Den västerländska socialismen bygger endast på hämndbegär mot orättvisor och arbetarnas avundsjuka mot dem som blivit rika på sitt arbete. De rika i väst har struntat i arbetarnas rättigheter och dessa har i sin tur gått för långt i sitt trots. Socialism utan religiös grund måste sluta i motgångar. Socialismen är en väsentlig beståndsdel i islam. De första att tillämpa socialism var de stora kaliferna, profetens följeslagare, som var dess mest nitiska förkunnare".

Michel Aflaq anknöt till dessa tankegångar. Han betonade i i sina teoretiska skrifter islams roll som kulturell och nationell inspirationskälla för sin politik och han framhävde "islams revolutionära kvaliteter": "Vi anser kommunismen vara en destruktiv kraft av två skäl. Det första är dess bedrägliga socialism som lovar de arabiska folken allt de direkt behöver men på samma gång söker dra in dem i en annan stats klor. Det andra är att den kommunistiska socialismen har gått för långt när det gäller nationaliseringar. Den har avskaffat äganderätten och därigenom tagit död på allt enskilt initiativ. Baath-socialismen tror däremot att en muslims främsta styrka ligger i det enskilda initiativet som uppmuntrar handling. Den vill inte avskaffa privat egendom utan inskränker sig till att söka skapa stora hinder mot missbruk.

I baath-socialismen finns det därför ingen dröm om ett klasslöst samhälle. Den arabiska nationen utgör en enhet som inte kan delas upp i olika klasser ansåg Aflaq. Målsättningen skulle i stället vara att utvidga och sprida det privata ägandet till så många som möjligt. Småföretagandet inom såväl industri, handel, hantverk och jordbruk blev så själva grundvalen för denna på islamska ideal grundade socialism. I likhet med andra ideologer som försökt ge socialismen en islamsk bas gjorde även Aflaq och Bitar åtskillnad emllan den västerländska marxismen och kommunismen (marksija resp shuju'ija) och sin egen socialism, som de inte heller betecknade som "socialistisk" utan gav den arabiska benämningen ishtirakija, ett ord vars grundbetydelse har med delägandeskap och kompanjonskap att göra och återfinns i det arabiska för privatföretag, sharika.

Aflaqs målsättning var att Baath, som är ett elitärt parti, skulle organisera sig i hemliga celler över hela arabvärlden med syftet att störta de reaktionära och feodala regimerna, något som satt sin prägel på partiets organisation. Dess bas består av en cirkel (halaqa) med tre till fem medlemmar. Denna cirkel leds av en sekreterare, som utses av ledningen i det organ som kommer närmast i partihierarkin, gruppen (firqa). En grupp består av tre till fem cirklar. Medlemmarna i en sådan grupp väljer i sin tur sin egen ledning bestående av fem personer. Dessa cirklar och grupper kan allt efter omständigheterna ha ett geografiskt område, ett företag eller en yrkesgrupp som bas. Det kan t ex hända att en lärare är medlem i en cirkel i den skola där han arbetar men i en grupp i sitt bostadsormåde. Den politiske sekreteraren i varje grupp utses av sektionen (shuba) som består av minst två och högst fem grupper. Inom varje sektion finns en sektionsledning vald av sektionskongressen. Sektionsledningen väljer i sin tur den politiska sekreteraren för sektionen som ej kan ha fler än 125 medlemmar.

Sektionerna utgör i sin tur delar av nästa överordnade instans - grenen (fa'r). I varje provins finns en sådan gren. Även dessa grenar har en kongress som består av sektionssekreterarna och av sektionsledningarna valda personer, vars antal är oberoende av det totala antalet partimedlemmar i provinsen. Grenkongressen väljer i sin tur grenledningen. Vidare utses en politisk sekreterare.

Den högsta ledningen har beteckningen regional (qijada qutrija), där ordet regional syftar på Syrien respektive Irak som delar av den arabiska nationen. Denna regionala ledning, som i praktiken således utgör partistyrelsen i varje land, väljs av regionalkongressen som i sin tur består av grenarnas sekreterare samt ett av den regionala ledningen fastslaget antal personer som tillhör gren- eller sektionsledningar.

För medlemskap krävs först att en ansökan, som rekommenderats av två aktiva partimedlemmar, inlämnas till en grupp som i sin tur vidarebefordrar denna till sin cirkel. Om ansökan godkännes blir vederbörande "vän" (nasir) till partiet. Denna ställning innehas i tre år under vilka en teoretisk utbildning måste genomgås och personen i fråga får utföra en rad praktiska uppgifter inom partiet, t ex bevaka partilokaler på obekväm tid. Efter den treåriga prövotiden föreslås "vännen" för fullt medlemskap. Denna ansökan vidarebefordras genom de olika partiinstanserna upp till grenledningen och beslut fattas där av en särskild prövningskommitt‚ bestående av minst tre medlemmar. Om beslutet är positivt blir "vännen" full medlem ('udwun kamilun) och får kalla sig "kamrat" (rafiq). Dessa vänner eller partikandidater hämtas i stor utsträckning från den partiet närstående organisationen, revolutionär ungdom (shabiba ath-thaura). Medlemskap i denna är öppen för personer i åldrarna 13-35 år. För att bli medlem i baath-partiet måsta man ha uppnått 18 års ålder.

Baath-partiet har samma grundstruktur i de länder där det verkar illegalt. Formellt är de regionala ledningarna underordnade den nationella ledningen (qijada qaumija), som således är den pan-arabiska ledningen av partiet. Medlemmarna i denna skall utses av respektive regionala ledningar samt av kandidater som utsetts av regionala kongresser. På grund av den långvariga tvisten mellan baath-partiets irakiska och syriska grenar finns emellertid sedan 1966 två rivaliserande nationella ledningar med säten i Damaskus respektive Bagdad, där syriern och partigrundaren Aflaq i sin exil innehade posten som generalsekreterare fram till sin död 1989.

Få politiska slagord klingar i dag ihåligare än baath-partiets grundläggande devis: "Umma arabijja wahida dhat risala khalida" - en enda arabisk nation med en evig målsättning.

De enda länder där partiet är vid makten, Syrien och Irak, är sedan länge dödsfiender. I både Syrien och Irak spelar dessa nationella ledningar endast en propagandistisk roll. Den politiska makten ligger helt hos den regionala ledningen, som under partiets femtioåriga historia mer och mer utvecklats till att bli renodlade maktinstrument för respektive regimer. Den baathistiska ideologin har alltmer kommit i bakgrunden. I båda staterna har i stället partiet alltmer utvecklats till maktbasen för de minoriteter som under åberopande av partiets sekulära traditioner tillskansat sig makten, nämligen en alawitisk stam i Syrien, ledd av Hafez al-Assad, och Saddan Husseins sunnitiska familjeklan från staden Takrit i Irak.

Ideologin har helt underordnats de båda statschefernas politiska intressen och personliga fiendskap. Trots att Irak således genom ockupationen av Kuwait kunde sägas ha levt upp till baath-partiets "eviga" målsättning att störta de feodala regimerna och ersätta dessa med en arabisk socialism, sände baath-socialisten Assad syriska styrkor till Gulfen som sida vid sida med amerikanska försvarade den saudiska tronen. En minst lika stor ideologisk hädelse som detta syriska tilltag utgjorde Saddam Husseins appeller om ett heligt krig. Baath-partiet är som sagt uttalat sekulärt. Även om attacken mot Kuwait som sagt skulle ha kunnat ges en förklaring i baath-partiets ideologi hade Saddam Hussein tidigare svikit denna genom uppgörelsen med och reträtten från Iran. Ett officiellt huvudmål för detta krig var nämligen att "befria" den iranska provinsen Khozistan, som på arabiska kartor alltid kallas för Arabistan och enligt baath-partiet utgör en del av den arabiska nationen liksom för övrigt även Eritrea.

Den fiendskap mellan de båda rivaliserande baath-regimerna i Bagdad och Damaskus som lett till att deras styrkor stod öga mot öga i Golfkriget har ända sedan slutet av 60-talet varit en av de få konstanterna i det politiska kalejdoskopet i Mellanöstern. De ömsesidiga utfallen från båda huvudstäderna har i sin intensitet kunnat mäta sig med propagandakriget mellan Moskva och Beijing när detta var som hetast. Förklaringen ligger i långvariga motsättningar mellan baath-partiets civila och militära falanger som båda anser sig vara baath-ideologins sanna förvaltare och uttolkare. Den militära delen har sedan Assads statskupp 1970 haft makten i Syrien medan den civila falngen sedan 1968 styrt Bagdad och de har ständigt inte bara sökt underminera utan fysiskt eliminera varandra.

När Syrien efter 1973 års krig förklarade sig villigt till förhandlingar, med utgångspunkt från FN-resolutionerna 242 och 338, följdes detta av våldsamma irakiska anklagelser för kapitulationspolitik. Sprickan mellan Bagdad och Damaskus vidgades ytterligare när Syrien ingrep på den kristna maronitiska sidan i Libanon 1975. 15 år senare sökte och fick den självutnämnde maronitiske presidenten Aoun stöd från Bagdad i sin kamp mot syrierna.

Konflikter har även uppstått över så konkreta frågor som fördelningen av Eufrats vatten, i synnerhet sedan den s k Assad-dammen färdigbyggts i nordöstra Syrien, vilket enligt Bagdad lett till att Irak inte längre får tillräckligt med vatten för sina landåtervinnings- och bevattningsprogram. Motsättningarna fick även till resultat att Syrien 1976 - efter att tidvis ha blockerat den oljeledning som transporterade irakisk olja till den syriska medelhavskusten - helt stängde av denna, vilket i sin tur var en av de avgörande faktorerna bakom Iraks beslut att bygga en s k strategisk ledning genom södra Turkiet och på så sätt ge den irakiska oljeexporten ett annat alternativ till transporterna genom Gulfen.

Förutom en mångårig personlig fiendskap mellan den nu avlidne Hafez al Assad och Saddam Hussein och en strävan på båda håll att spela en oomstridd ledarroll i arabvärlden och göra sin huvudstad till "panarabismens bultande hjärta" bottnade motsättningarna också i en rivalitet och ett hatkärleksförhållande mellan Bagdad och Damaskus som rått alltsedan centrum för den muslimska världen år 750 flyttades från omayyadernas Damaskus till abbasidernas Bagdad.

Oavsett vilka partier som sitter vid makten i Damaskus och Bagdad kommer detta historiska arv även framgent att göra sig påmint i det politiska spelet i Mellanöstern, detta även om Bush skulle lyckas i sina föresatser att störta diktatorn i Bagdad.

Under strecket Svenska Dagbladet 24.5.2002

[ Svenska Dagbladet ]

[ stäng fönstret ]